Jorden

Hvem skapte dig så mörk, o moder,

Så tung och kall?

Hvem bjöd dig gråta dessa floder,

Ett verldshafs svall?

Ej tröstar glansen af din yta

Din sorgsne son.

Blott härmad är dess prakt, — der skryta

Blott ljusets lån.

Af rosor och af hyacinter

Din mantel ler;

Men tanken endast natt och vinter

Derunder ser.

Hårdt är ditt hjerta. Ej det ömmar

För barnens lott.

Ej blod i dina ådror strömmar, —

Metaller blott.

Hur grymt med våra qval du skämtar,

Med vårt begär!

Det bröst, som efter sällhet flämtar,

Du guld beskär. —

”O son, ej mörk jag skapad blifvit,

Ej kall jag var.

Den drägt, din ondska åt mig gifvit,

Jag sedan bar.

Gå, helga du på nytt din vilja!

Var åter ren

Och silfverhvit som dalens lilja

I månens sken!

Då, när min sorgetid har farit

Som moln förbi,

Skall jag ånyo, hvad jag varit,

Ditt Eden bli.

Och hänryckt uppstå till det möte,

Jag länge flytt,

Och bära i Gud faders sköte

Hans barn på nytt."