Till tron

Kom himladotter! höga Tro!

Gör bönens varma suckar möte

Och sänk din tröst, din gyllne ro

Ned i mitt öfvergifna sköte!

Kom uppenbara mig den skatt,

Hvars saknad gör min dunkla smärta.

Tänd hoppets fackla i min natt

Och kärleksflamman i mitt hjerta!

Den flamma, som af Dig, Vestal!

Fromt vårdad här i stoftets trakter

Är starkare än dödens qual,

Än helfvetets och syndens makter,

Den eld, som i sin brand förtär

Hvar jordisk vällust, jordisk plåga

Och själen mot dess ursprung lär

Att sina dunkla blickar våga.

Kom, visa mig försvunna dar

I Minnets bleka månskensspegel

Och gör för tanken uppenbar

Min lefnads himlaburna regel.

På denna jord, där ondt och godt

Jag ser i evig blandning strida,

Hvem är min borgen att ej blott

Mitt hjerta skapades att lida?

Att han, som sparfven föda ger

Och liljorna i silfver kläder,

Min nöd, min smärta äfven ser,

Han, Fadren öfver alla Fäder?

På tidens olycksfulla haf

Hvars rymder nattligt mörker famnar,

Hvem lofvar ögonblickets slaf

Att i en afgrund han ej hamnar?

Hvem lofvar honom att en gång

Ur svallet frälst af nödens sjöar

Han höja skall en glädjesång

På Edens gröna blomsteröar?

Hvem, milda Tro, förutan dig?

För tviflets moln vår pol du renar,

Ledsagar oss på ljusets stig

Och med vårt ursprung oss förenar.

Hell Anden, som med silfverröst

Du ur hans långa dvala väcker!

Hell vandrarn, för hvars kyska bröst

Demanteskölden mildt Du sträcker!

Ej jordens retelser och hopp

Från pliktens bana honom föra.

Ej alla afgrundsandars tropp

Förmår hans lugna vandring störa.

Med tankan på sitt fosterland

Han trygg sin väg till målet drager.

Förgäfves vinkar nöjets hand

Förgäfves lockar ärans lager.

Försonad är hans själ med Gud,

Med änglarne och kreaturen.

Glad lyssnar på hans viljas bud

Den rosenkransade Naturen.

Hans vän den gyllne Solen är,

Ljuft mot hans blickar Månen smilar.

Ej en af stjernehvalfvets här

Mot honom riktar straffets pilar.

Lik fläkten af en sommarvind,

Som skördens gullhaf genombäfvar

Och kysser Odlarns heta kind,

Guds kärlek öfver honom sväfvar.

Förgäfves på hans trygga stig

Höjs stormens röst och åskan brakar.

För honom bergen sänka sig,

Han går på lejon och på drakar.

Ack! länge nog i tårars dal

Af ingen vänlig hand ledsagad,

Ett rof för villor och för qual,

Jag irrar från min hembygd jagad.

Se! hvarje himmelsk kraft försvann.

Min ovän är min egen vilja,

Och lögnens irrsken jag ej kan

Från minnets bleka strålar skilja.

Ryck mig, o Tro, från tviflets brant!

Allt mörker för din fackla vike!

Kom! med din nyckel af demant

Läs porten opp till himmelrike!