Till dygden

O höga, änglarena Dygd!

En gång likväl i saligt skygd

Af Edens palmer skall jag finna

Dig, mitt begär, min själs Gudinna.

Jag sett Din bild. En gång Dig sjelf

Vid lifvets spegelklara elf

Min blick skall hälsa, ljuft betagen,

I skenet af den nya dagen.

Då skall en herrlig jubelsång,

Ej fjättrad mer af smärtans tvång,

Från mina rosenläppar ljuda

Och festligt hyllningen dig bjuda.

Som Månans ljuft Ditt anlet är.

Auroras purpurskrud Dig klär.

Kring kinden evigt blommar våren

Och stjernor kransa ambrahåren.

Med namnlös kärlek skådar Gud

På Dig, o alla själars Brud!

Hans sferer sjunga till din ära,

Och helgonen Dig offer bära.

Serafen stum af kjusning står

När öfver himlarne Du går.

Keruber sig till jorden böja

Vid fläkten af din ambraslöja.

Tills känslan i de högas bröst

Försmälter i melodisk röst

Och löser deras silfvertunga --

Då börja tusen harpor sjunga.

Då flamma rökverk till Dig opp

Då sväfvar rena Jungfrurs tropp

I liljedrägt och månskenskransar

Omkring Din thron i offerdansar.

Men vi, som bo i Jordens grus,

Vi smäkta, qualde till ditt ljus,

Vi skåda med formörkadt öga

Upp till ditt stjernpalats, Du höga!

Se, tänkarn vakar, kysk och mild,

Från hvarje jordisk glädje skild,

Vid lampans tysta midnattsläger --

Martyren trotsar död och plågor.

Föraktad, misskänd och förglömd,

I låga dalens skuggor gömd,

Går denne mödans teg att skära

Och skyr att lastens purpur bära.

Hvad lifvar dessas eldbegär?

Ej kronor dem belöna här.

Till Dig, o strålande Gudinna!

De ädles bröst af kärlek brinna.

En gång Du skall dem kransen ge --

En gång ditt helga anlete,

Det gudaglänsande, det ljusa,

Skall mäktigt deras hjertan kjusa.

O anderikets Drottning, hör!

En gång, en gång mig värdig gör

Att på Odödlighetens stränder

Ta segerns palm af dina händer.