Bönen

Med bönens quist i purpurmunden

En menlös dufva far

Från jorden opp, då midnattsstunden

Höjs i sin ebenchar.

Som Månan hvit dess vinge strålar,

Likt skum af elfvens forss

Och på det ljusa bröstet prålar

Ett mystiskt purpurkors.

Snabbt liksom kampens djerfva pilar

Från silfverbågen fly

Hon öfver bergens toppar ilar

Och öfver nattens sky.

Ej sju Demonerna, som vaka

Kring Demiurgens hus

Och hemskt från röda facklor skaka

Ett dunkelt olycksljus,

Och ej den bistra Tolfmansskara

Som ytterst står på vakt

Vid furstens borg, i brynjor klara,

Nå henne med sin makt.

Förgäfves klinga deras bågar.

Glad sväfvar dufvan re'n

Där gudaverldens morgon lågar

Med tusenfärgigt sken.

Re'n Christus, ilande, hon flyger

I himlarne emot,

Och suckar och symbolen smyger

Ned till den höges fot.

Straxt Christus tar det gröna bladet

Med bifall upp, och se!

Han går där rosorna i badet

Af himlens Jordan le.

En underblomma där han bryter

I nya Sarons vår.

Ljuft i den röda kalken flyter

En salig änglatår.

Med svaret flyger dufvan åter

Från ljusets fosterland

Till Anima, som tröstlös gråter

I Demiurgens band.