Till månen

Tankfull går du,

Nattliga måne,

I de silfrade molnen.

Full af allvar

Stirrar din blick

Ned på vårt dunkla,

Sofvande klot,

Och skalden försmälter

Vid ditt mystiska ljus

I vemod.

Då jorden skaptes,

Skaptes ock du,

Att troget ledsaga

Dess vandring kring solen

Och för deras begge

Hemisferer predika

Förvandlingens lära.

Dig befalldes att vara

En helig spegel,

En klar symbol

Af det jordiskas öden.

I evig glans

Kring Skaparens thron

Idéerna stråla.

Ej mista sitt sken

De vänliga stjernor,

Och solen hvar morgon,

Evigt densamma,

Leende framgår

I sin bländande krona.

Tryggadt för skiften

Är allt deruppe.

Med dig, o måne,

Förvandlingen börjar.

Än vänligt du tänder

Ditt glimmande ny;

Snart ser man dig half,

Snart i lysande fylle.

Se'n tynar du af

Och försvinner.

Så äfven på jorden

Vexlingen rår.

Mellan ebb och flod

Verldshafvet evigt

Skiftar ju om.

Plantorna framgå

Ur natten och mullen,

Knoppas och blomstra

Och vända igen

Till natten och mullen.

Mellan nöjen och plågor

Vacklar vårt hjerta;

Mellan nedan och ny

Skiftar vår lycka.

Det ljus, du lånar,

O sörjande måne,

Åt jordens nätter,

Du sjelf har lånat

Af solen.

Från himmelen kommer,

Från ljusets verld,

Det ädla, det stora

Härnere.