Duellen i Bolognareskogen
B. Sjöberg
Vore jag en fransman, Frida:
kvick i skick och hand i sida!
Kläderna fladdra så fina,
snövita linningar skina!
Under skäggets svarta flockar
munnen röd och lysten lockar,
tandraden blixtrar och skymtar vid tjusande smil.
Blicken från ögat, den stack som en glödande pil.
Håret: ett mörker, som böljar för vindarnas il.
Vore det afton, med blänkande naglar jag grepe min käpp,
ystert en visa kom flygande över min spetsade läpp.
Bort ifrån staden med surr och kaféer jag längtande drog.
Mångloben sken.
Fågeln på gren
kvittrande kvad i den ljumma Bolognareskog.
Där i en glänta
ljuv ses hon vänta,
den svekfulla franska frun. Ah, så hult hon log! --
Vore jag en fransman, Frida,
kvick jag gick, med hand i sida.
Under min väst världens varmaste hjärta slog.
Fastän det var sent på natten,
syntes nog på dammens vatten
svanornas skepnader simma --
frasande vågringar glimma.
Stum den franska frun vill luta
sig emot mitt bröst och njuta.
Endast en suck denna heliga tystnaden stör.
Plötsligt en knäpp aven kvist bakom bänken jag hör.
Smattrande ropar en stämma: "Jag ser er monsjör!"
Båda vi upprusa, svanorna flaxa i skräck på sin våg.
Bakom, med blixtrande ögon, en man ibland buskarna låg.
Varje sekund är en oro, som sticker i hjärta och håg.
Svekfulla frun,
vit som ett dun,
dånad sig sträcker i susande gräsenas våg.
Mannen bak trä'na
dammar av knäna,
reser sig, smattrar med rösten: "Min maka jag såg!"
Fastän det var sent på natten
tog jag artigt av mig hatten,
räckte visitkort, som innerst i plånboken låg.
Timmarne som blixtar glida,
Nu är jag beredd att strida.
Dagen därpå sekundanter
samlas från alla de kanter.
Höstens bleka blader föllo,
träden dem ej längre höllo,
läto dem dansa sin sorgliga dans uti lund.
Svartklädda herrar stå samlade nu i en rund.
En tager klockan och säger: "En enda sekund!..."
Mäter med benen en sträcka och räknar så sakta för sig:
-- Tio å elva..." Det prasslar av vissnade löven på stig.
Nu i min hand får jag trycka, vid blodröda bladernas fall,
svarta pistoln,
tung som en sten och som Döden så sträng och kall.
-- Färdigt att börjat!, --
O, jag må sörja!
Frida, minuten är inne:
En skakande knall! --
Själv jag sköt ett skott i marken.
Fienden han sköt i barken.
Ingen näns döda trots känslornas fräsande svall.
Nu den bleka solens bränder
målar uppå träden ränder.
Jag och min fiende råkas,
ädelt och artigt vi språkas:
-- Ej monsjör vet av förfäran...
-- Ah, man vill väl värja äran! --
Milt vi förlikas, när skymningen blåfärgad rår.
En sekundant med så likgiltigt ansikte står,
rensar pistoler och nytraste visslingar slår.
Kall blir i skogen att känna den susande höstvindens bris.
Där mellan träden vi skymta i fjärran det glada Paris.
Trygga tillsammans vi vandra i skuggan bland prasslande blad.
Ej någon nöd!
Ingen är död!
Snart uti surret vi gå vid palatsernas rad.
Strax vi i gamman
sitta tillsamman.
Den svekfulla frun har sig ångrat i tårarnas bad. --
Vore jag en fransman, Frida,
kvick jag gick, med hand i sida.
Lekte med hjärtan och död såsom vinden med blad!