Erinran

Känner Frida den platsen igen?

"Åh, jajamän, åh, jajamän,

vad jag känner den igen!"

Förr en bänk stod så murken bland skog...

"Jag minns den nog, jag minns den nog

och jag minns, hur fågeln slog."

Där, som då fanns en ormbunksflock med daggigt spindelflor,

fladdrar tältduken festligt kring vårt glada "postkontor".

Men se, björken står vakande än!

"Åh, jajamän, åh, jajamän,

den har blivit som en vän!"

Festens gud skurit strå, brutit kvist...

"Det märkes visst! Det märkes visst!

Förr gick gräset till min vrist,

Nu Naturen fått kortklippt sitt hår.

"Ah, jag förstår! Ah, jag förstår!

De ha klippt, så det förslår!"

Där blott finken i glädje slog sin drillande revelj,

dundrar tuban vid fruset av en sockerdricksbutelj.

Men se, kullen är lik sig sen sist!

"Ja visst, ja visst! Ja visst, ja visst!

den har ej sin tuva mist."

Bäcken sinar, och mitt i dess lopp...

"En kaffekopp, en kaffekopp

nu de låta få ett dopp."

Snart den böljan har mistat sitt blänk.

"Ja visst! Åh, tänk, ja visst! Åh, tänk,

när vi sutto i dess stänk!"

Där, som förr stod en tall, du vet, med surr av myggors sång,

skiner väckareklockan högt uti en såpad stång.

Ruskor vaja så matt i dess topp.

"Ja, titta opp! Ja, titta opp!

Vimpeln snor kring gyllne knopp!"

Till Naturen ej Festen är vän...

"Åh, nänemän, åh, nänemän,

men nog glädes man åt den!"

Fridas lystnad så väl jag förstår...

"Är bra mitt hår? Är bra mitt hår?

Det blev ruskat av en kår!"

Själv jag gärna vill tänka på de forna blomsterfält,

där bland fläktande tält de Fröjdens blåa fana ställt.

Väl, att björken posterar där än!

"Åh, jajamän, åh, jajamän,

den har blivit som en vän "