"Havrekungens arv"
B. Sjöberg
På biografen sitta vi, när nyss septemberkvällen
kring staden svept sitt gråa dok med regnets pärlevåd.
Från skranket höres som ett sus ifrån violoncellen.
Det snyftar till, ett bänklock slår, allt medan skymning rår.
Nu blixtra bildens strömmar:
dar stiger lorden bråd,
liksom i onda drömmar,
så mörk på dukens våd.
Han synes darra något grand uppå altanens stenar,
där skuggorna från träden leva som i verklighet.
Han får ett brev, han bryter det. Förstår du vad han menar? --
Så stirrar han emot oss ut i vrede, hård och het.
Nu vill han sig bemanna,
och sväljer i sin nöd,
och handen på hans panna,
far fram i feberns glöd.
Han sliter, fast man icke trott han skulle detta göra,
sitt brev i tusen bitar, flingor -- strör dem vitt omkring.
O, fagert är på duken se, hur friska vindar föra
de papperslapparna så brått på markens gång i ring.
Nu ser han på sin klocka
med hand i häftigt darr,
och rökens moln sig flocka
så vilt från hans cigarr.
Vad är det, frågar du, min vän! Jag vill i mörkret svara,
bäst lorden ljudlöst går och går i väntan i sin park,
att brand det är i hjärtats djup, att det är kärlek bara,
fastän den kärleken är nog ovanligt vild och stark.
Bak trän vid vita murar
en kvinna lystet ser.
Åh, ögat, hur det lurar!
Ah, munnen, hur den ler!
Det är den gamla sagan om, hur kvinnan, denna veka,
förmår att trampa hjärtan ned vid sång och spel och glam.
Hon märker ej, att mannens kinder bliva dödligt bleka,
hon vet ej allvar av, förrän revolvern kommit fram!
Han hotar att sig skjuta.
(Nu blir musiken spröd.
Det är som klang av luta,
det är visst Åses död.)
Ah, gråt ej! Snart ar allt förbytt i ljus och toner klara.
När "Havrekungens arv" han fått, hon vet, vad han är värd.
Snart drömma de vid brasans sken, långt bort från sorg och fara,
och lyckans änglar vaka strax vid deras huvudgärd.
Se, lorden ömt sig lutar
mot blus av sidensars...
Musiken festligt slutar
med Göta gardes marsch.