F. S. F. Brödratoner på Societetens sommarfest

("Vårt land, vårt land...")

Laga, Frida säkert ser dem!

Böj den kvisten undan strax!

Ledarn hastigt tecken ger dem.

Basen ryter blek som vax.

Från en grav han ljudet hämtar.

Ovan kragens låga rand

skymtar, när hans stämma klämtar,

adamsäpplet blekt ibland.

("Vårt land, vårt land...")

Under gullregnträdets klasar

står tenoren trind och skär.

Fin hans vita halsduk frasar.

En korall till mun han bär

under gullmustaschens slöja.

Nu den blir en purpurprick!

Läckra kvar hans toner dröja

ännu några ögonblick.

("Vi älska vå...")

Societeten under tiden

bakom skyttars leder står,

klädd i sammet och i siden

än till Höst och än till Vår.

Rådmans dotter, mild Astrea,

slantar bär kring hår och hand.

Klädd hon är till Moder Svea,

säljer lyckobrev ibland.

("Vårt land, vårt land...")

Frida! Bortom sångarbrösten,

som sig häva, sänka så,

glimmar denna ögontrösten

vår kanal med båtar på.

Upp- och nedpåvända segel

darra skönt med ring och rand

uti sommarns vattenspegel,

klarblå spänd från strand till strand!

("Vårt land, vårt land...")

Gröna trän i molnig klunga

susa över folkets här.

Röda parasoller gunga

under gren, som blommor bär. --

Ledarn knäar -- upp han rusar:

"Schy", han väser, sträcker hand...

Trotsigt, vilt från kören brusar

slutet på "Vårt land, vårt land".