Marsch till festplatsen

Se, leden förvirras och vackla

strax innan vi sätta i gång.

Där rusar, röd som en fackla,

basblåsarn i vildaste språng.

Sin tuba så ivrigt han tager

ur säcken, som liknar en kjol.

Det är, som när Skaparen drager

ur molnet sin blänkande sol.

Sin skäggkvast så lystet han trycker

mot bastubans svällande mund.

Det liknar en kyss, o, min Frida,

i musikens välsignade stund!

Skarorna sluta att vackla,

vid smattret vi sätta i gång.

Standaret, likt fladdrande fackla,

det flyger från glimmande stång.

"Vad var det, som slog mej på kinden,

som slog mej i ansiktet nyss?"

Standartofsen flög ju i vinden

och gav dig en smällande kyss.

På fanan, den ljusblåa flamman,

syns globen med polerna små.

Än kramas den häftigt tillsamman,

än åter den väldig ses stå.

Den bild, som så skrynklas av vindar,

den är utav Jorden, vår mor.

Se, runt om ekvatorn sig lindar

ett bandage med inskrift, jag tror!

Sulorna trampa och takta

på gatan, av daggen så våt,

och stirrande ögon betrakta

vår marsch och vår skinnande ståt.

Men strax intill Frida sig vänder

en man, det är talarn, vi se.

Nu knäpper han hop sina händer

på skämt, som han sorgset vill be.

Han ropar: "Papiret fallerar!

Spring efter papiret, herr Dahl,

för annars mett härrskap riskerar,

att inte det blir någet tal!"

Han blinkar så listigt och skakar

i luften så lustigt sin hatt.

Från myllrande ledet då brakar

som en åska ett bullrande skratt.

Bastuban blixtrar vid kröken,

och tåget går halvt i en ring

mot skogen bak diset och röken

vid trum och vid klang och vid kling.

Flöjtisten, så mild uti dragen,

han torkar den blänkande stock

och sticker en näsduk bak kragen

och sjasar åt flugornas flock.

Men stirrande, ängslig, en annan

triangeln så plikttroget slår

med halmhatten långt ner i pannan,

där svetten som daggpärlor står.

Nu fanbärarn nästan tycks sjunka,

sitt läder han jämkar uppå,

och trummorna dundra och dunka.

Till vår svängbro vi hunnit ändå!

Landsvägens dammskyar fara

som rökpuffar ur en kanon

och svepa vår svettiga skara

i gyllne och rykande don.

Strax efter vårt tåg höres frusta

en häst. Han är eldig och glad.

Han drager en vagn till vår lusta

med röd och med gul lemonad.

Buteljhalsar gnistra och tindra

av ståltråd, de stängslena små,

som frusande gulldrycker hindra

att spruta sin flod på oss två.

Och klirrandet hörs trots musiken,

fast bastuban likasom drar

ur avgrundens djupaste riken

en förfärande jättefanfar.

Titta! Vid skogskanten simmar

vår ström med sitt blänkande sken.

Den stimmar i morgonens timmar:

"Drick av mej! Jag är nykter och ren!"