Hästskofyndet

Titta, titta!

En hästsko vi hitta

i blänkande gräsen! Åh, lycka och tur!

Säkert vi snart i det egna boet sitta

med prickiga gardiner och fågel i bur.

Strax bakom staden,

där grön kastanjeraden

ses skaka över taken av blomster en skur.

(Flaggstång kan kvitta!)

Åh, titta, titta!

En hästsko vi hitta.

Åh, lycka och tur!

Blåstar nappa,

än vilda, än slappa,

gardinen, -- den far som en smattrande flagg,

Frida tar av sig sin gula sommarkappa;

vid fönstret hon sig lutar i snövita plagg.

Lyssnar nyfiken.

Goodtemplaremusiken,

den föres till vårt öra vid vindarnas vagg.

Fläktarne nappa,

vad träden tappa

och strö på vår trappa

i morgonens dagg.

Köksdörrn gnäller,

och Frida nu ställer

sin kosa ditut, men jag dröjer så trygg.

Forskar i rummet om målarfärgen fäller

på dörrens fina ådring, naturlig och snygg.

Intet att klaga!

På piedestalen svaga

där breder sig en palm över Snöklockans rygg

Köksdörren gnäller,

och Frida häller

ur kannan, som sväller,

serverar så trygg.

Mattor gröna

med rosor, som sköna

sig fläta i druva och blad utav pil.

Lång som en dalkarl, en klocka höres döna

i rummet allra innerst, i allmogens stil.

Bilagor många

i ramar ögat fånga.

I mitten Fridas moder i svartkritsprofil.

Tänkspråken sköna

oss väcka, löna,

i bladhängen gröna

med hjärta och pil.

Tratten blänker...

Caruso oss skänker

en sång i den stunden, så ljus och så huld.

Nästan som gnistor i rummet ut det stänker.

Den rösten är visst skapad av pärlor och gull!

Ljuv är visiten --

men nålen bliver sliten;

det smattrar mitt i skivan, av ringlarne full...

Tratten, den blänker.

Som gnistor stänker

av sången, som skänker

oss pärlor och gull.

Bäst vi sitta,

en solkatt vill titta.

Den smyger sig in över fågelens bur.

Sångarens glädje till jubel kan oss smitta,

vi ville nästan dansa till kvittret i dur.

"Sakta, o sakta!

En dröm år ej som fakta.

Nog äro fakta säkrare till sin natur?..."

Fakta kan kvitta!

Åh, titta, titta,

en hästsko vi hitta!

Åh, lycka och tur!