Tröst i naturen

Vet Frida vad!

Jag kan ej diskutera

bland gröna blad,

när mild vår sommar ler.

Jag vilar glad,

jag vill mig intressera

i solens bad

för fägringen, jag ser.

Den klara bild!

En mångfald väna flikar

av äng så mild,

av skog med gran och björk.

Hör forsen, skild

från oss av grönt, predikar

och mässar vild

med stämma, dov och mörk!

Ej ölvagn kör,

ej bondens mjölkskjuts klingar,

ej tjutet stör,

från vår fabrik, så röd.

Jag hör, jag hör,

hur ovan oss sig svingar

en fågelkör

i blåst och solskens glöd.

Konstapelns fot

ej trampar här bland gräsen;

vid fredad rot

går myran kry och glad.

Glöm Vardags hot,

glöm bort dess gråa väsen!

Tag hälsning mot

från klara böljors rad!

Förgät ej så

de ord, hon själv broderat,

när sorger slå

på orättvisans jord.

De orden små,

jag ofta observerat

på lärften grå

strax ovan fönstrets bord.

Av rosor stänkt

ett tänkspråk ljusblått färgas,

med blad behängt

det talar hjärtat till:

"Vad rätt du tänkt

kan ej av tiden härjas.

Vad rätt du tänkt,

vad du kärlek vill!"

Se, scener små,

som i Naturen spelas!

Se, moln, som gå

på himlen av och an,

sig sammanslå,

att åter lätt fördelas,

så sten och strå

få sol, som nyss försvann!

Bland gröna blad

man bör ej diskutera.

I solens bad

nog domna smärtans sting.

Vet Frida vad!

Jag vill mig intressera

i högsta grad

för glädjen runt omkring.