Aftonklockan

Jag mins, hur förr vid klockans klang

Jag hem från skog och hagar sprang,

Jag sjöng och sjöng, min hjord jag dref;

Vid stugans grind hur glad jag blef!

Ty der var han

Och ingen ann,

Och solens sista stråle såg

Hur vid hans hjerta flickan låg.

Nu käns det svårt när klockan slår,

Med tunga steg dithem jag går;

Vid stugans grind han syns ej mer,

De lagt se'n länge honom ner

På bädd så hård

I kyrkogård.

O det var der, jag mins det nog,

Som ständigt solens stråle dog.