Den ångrande

Bittert pröfvade,

Vilseförda,

Luta dig stum vid altarets fot!

Djupt bedröfvade!

All din börda

Himmelen tar förbarmande mot.

Famnen sträckande

Mot den svaga,

Nalkas Marias frälsande barn.

Frid dig räckande,

Vill han draga

Fogeln så mildt ur snärjande garn.

Jordens tjusande,

Falska löjen

Skälfva och fly, der Mästaren går;

Tidens rusande,

Tomma nöjen

Domna för, glansen, spridd i hans spår.

I de skinande

Stilla gårdar

Blommar hans nåd; mot stormarnes tåg,

Haglets hvinande,

Mild han vårdar

Jerichos ros vid qvällande våg.

Du förkrossade,

Andas åter!

Synden så blodig hvitnar till snö.

Dyrt förlossade,

Han förlåter,

Bryter ej af det darrande rö.

Orgeln bäfvande

Qvalen söfver,

Hymnerna susa smärtan till ro.

Englar sväfvande

Flyga öfver

Templet, der svalan bygger sitt bo.