Månestrålar

När stjernehären blänker

På mörknande himmels grund

Och månen silfver stänker

På susande fors och lund,

Hvi darra de dunkla granar,

Hvad är, som vårt hjerta anar,

Hvad är, som förstulet manar

I hviskande skymningsstund?

När mellan trädens galler

På glittrande vattenfall

Den bleka dager faller

Så skinande hvit och kall,

Hvad vållar att hvarje sinne,

Som gömmer i djupet inne

Af skönare dar ett minne,

Vill brista i tårars svall?

O vet! När allt är öde

Och enslig är hvarje stig,

Då vaka än de döde,

Som fordom ha älskat dig.

Att rädda dig än de sträfva:

Af strålar, som fly och bäfva,

Ett skimrande nät de väfva

Och draga dig hem till sig.