Sången

Hvad är min sång?

Ett vattusprång,

Som qväller upp och snabbt förrinner;

Det stupar ned

I enslig led,

Der månen blek ur skyar brinner,

Och strålar strö

På vågens snö

Ett dämpadt ljus, som halft försvinner.

Af träd en krans

I silfverglans

Omkring min ådra tätt sig sluter;

Bland gran och tall

Min böljas svall

Sitt lif i tysta stunder njuter,

Och utan namn

I flodens famn

Till sist min svala våg sig gjuter.

Hvad mer, om kall

Jag nämnas skall:

Jag trott, att vågen bör så vara.

Hvad mer, hvad mer,

Om knappt man ser

Den väg de gömda flöden fara,

Blott på ditt tåg

Du stärkt, o våg,

En enda dufven blomma bara!