Kom!

Om en sorg ditt hjärta gömmer,

som du aldrig, aldrig glömmer

vandrande på törnestig,

Älskling! Hur än världen dömer,

kom till mig!

Ej jag frågar, ej jag klagar,

Men i dina mulna dagar,

vill en strimma sol jag se;

Om mitt löje dig behagar,

vill jag le.

Röda rosor har jag inga,

men de hvita vill jag bringa,

bundna i en vallmokrans.

Känn, hur himlen ger de ringa

doft och glans!

Skall du långt i världen ila,

genom skogar tjugomila,

glöm ej bort mitt fågelbo.

Kom när helst du längtar vila,

här är ro.

Tystnad fins, om du behöfver,

skugga fins här dagen öfver,

när du gått dig febervarm,

och de vilsna ögon söfver

trogen barm.

Ej den lilla källan frågar,

larmande, hvad brand dig plågar,

men mot sår och törst och qval

utan ord sin dryck hon rågar

lugn och sval.