Från sol och stjernor

Från sol och stjernor jag längtar re'n,

fast ung till ilande lefnadsåren;

de lysa blott med ett härmadt sken

från rätta solen och rätta våren.

En bleknad glans och en mattad strimma

är allt, som skimrar i jordens dimma,

det rätta ljuset ej hör oss till,

men dit jag vill.

Från sol och stjernor min längtan går

till lindomsusade grafven trägen.

Väl är den dunkel, men jag förstår:

till ljusa boningar är den vägen.

Mig locka ljufligt de stilla gårdar

bland svarta kors och förgätna vårdar;

Jag vet och känner, att dödens ort

är lifvets port.

Från sol och stjernor till Dig jag flyr,

du andesol, som ej töcknen dölja.

Ej qväll sig sänker, ej morgon gryr

och inga skuggor på dagrar följa.

Oändligheter af andar tåga

odödligt kretsande kring Din låga;

om der den minste jag blifver ock,

Du ser mig dock.