Amor rasar i Lilla Paris

Utan tvivel brann på min kind en låga.

Utom all fråga!

Utan tvivel bankade hjärtat då.

Frida satt vit och lutad mot soffans karmar,

i mina armar,

i mina armar

nyss hon förmärkt hur kärlekens böljor slå.

Bäst jag så maklig,

sansad och saklig

sitter i vårens afton vid varsamt tal,

uppsprang en flamma

och i detsamma

rosor (i bilder talat!) från Frida jag stal.

Kyssen både kan tända och kan förlama.

Just ej så tama,

just ej så lama

kärlekens tigrar lösa i hjärtat gå.

Uti beskedligt bröst kan det börja att brusa,

blodpärlor susa,

spritta och rusa...

Ryckningar omkring läppar, som halvöppna stå.

Allting har stannat.

Ingenting annat

i Universum händer i denna stund,

men små kometer,

röda raketer

segna sakta i mörkret vid ögats blund.

Kärleks tigrar strax efter yra dansen

återfå sansen,

sloka med svansen,

Vardags afton står där med vardagsljud.

Frida tittar förskräckt på det närmsta snåret,

pysslar med håret

tills att hon får ett

lagom fall på den buggliga, gyllne skrud.

Krafsar i hatten,

klara som vatten

de häpna ögonen stirra vid hjärtats ljud.

Amor rasar i Lilla Paris och svingar

rosiga vingar,

läppar han tvingar

njuta och truta runda i skymnings tid.

Strax på hans bud de tveksamma armar våga

-- utan all fråga --

slå som en båga

omkring en hals, som bäddats i spetsars frid.

Plymer som vispa,

broscher som rispa,

kvittar, när Amor viskar: Pass på, pass på!

Halspärlor springa,

trilla och klinga

och smycken och nålar glimma som dagg på strå.

Våran stad i likhet med andra städer

gömmer små bräder,

grönskan bekläder,

gömmer krypin, där skuggan är tät och grön.

Än vid hotellet gula med namn Centralen,

än vid kanalen.

"Diagonalen"

kallad, invid museet, är tyst och skön.

Femtio ställen

prassla i kvällen,

hundrade armar röras på samma vis,

slingra och digna.

Läppar välsigna

förglömmande vardags ansvar i vårt Paris.