Notchefen

Såsom notchef jag ofta betraktar

de arken vita med prickarna på.

Sakta dem slätar och noga dem aktar

för skrynklor och veck, att de hålla må.

Sånger så sköna

om ängarna gröna

med blommor på, med blommor på.

Sånger, som rasa,

om forsar som frasa

så vilt och slå, så vilt och slå.

Om himlar blå,

om kvällar, som fulla av månsken stå.

Skatter, o, Frida, dem troget jag vaktar

för skrynklor och veck, att de hålla må.

Noter klänga på uppspända ränder,

likt fåglar i telegraftrådens band,

dunkla latinet en varning oss sänder,

och dämpar, när sången står värst i brand.

Bågar sig välva

och streckar ses skälva

och darra så::

Pilarna fara

så vassa och snara

bland plumpar små, bland plumpar små

Och plötsligt stå

bokstäverna "F. F." när storm skall rå.

Vådeld det klenaste tecken ju tänder,

en prick kan visst åskan att bullra få.

Satt jag tyst i lokalen, den stilla,

där notställn stretar, så mager och arm,

fåglar vid bläddrandet började drilla

och Sommarens dag såg jag ljus och varm.

Utanför snöar

och frysa sjöar,

det vet jag nog, det vet jag nog.

Ändå det stimmar

som Sommarens timmar

vid sjö och skog, vid sjö och skog!

Så vekt jag log

när textraden kvad: "Lilla fågeln dog..."

Satt jag så tyst i lokalen, den stilla,

mig noternas sällskap var sällskap nog.

Ofta bröderna strax efter festen

som skuggor, ranglande, gnolande gå.

Främsta tenoren, så sticken för resten,

i månsken med omlindad hals ses stå.

Hånar mig bara:

-- Blindpipa rara

adjö med dig, adjö med dig.

Med notpaketen

jag, tyst och förveten,

går still min stig, går still min stig.

Dit hem till mig

jag skatten vill föra från festens krig.

Tycker, att stjärnan bland molnenas nästen,

den blickar så tacksam och innerlig.