Romantisk promenad

Är det icke mystiskt, gå i aftonstunden

just när vinden susar, prasslar jämt och samt?

Svara Frida -- ej av någon hänsyn bunden --

svara mig på heder, svara allvarsamt!

Stjärnans silveröga

blickar i det höga,

på det mörka vattnet släpa pråmar tröga.

Fjärran blinkar fyren en gång i sekunden!

Är det icke mystiskt, gå i aftonstunden

just när vinden susar, prasslar jämt och samt!

Frida! Om det vore verkligen så galet

att ej nu vi ginge, men i annan tid --

för exempel, gamla fjortonhundratalet! --

härskade ej samma trygga, ljuva frid.

Knappt för riddarns värja

kunde vi oss bärga,

stigman skulle rusa fram och hotfullt svärja.

(Troligt är, jag sökte hejda råa talet!)

Frida! Om det vore verkligen så galet,

att vi stigen ginge, i en annan tid!

Nu vi frukta föga prasslet här i nejden!

Kvittar! Gör detsamma, vad för ljud och ton!

Tänk ifall det varit under Dackefejden!

"Då fanns ej så präktig civilisation."

Mycket rätt du svarar,

ordar och förklarar!

Man får vara glad att ej den tiden varar.

Skogen var en plats för rovet och för fejden.

Nu vi frukta föga prasslet här i nejden,

kvittar, gör detsamma, vad för ljud och ton!

Dock, ett sällsamt mummel vinden stundom sänder.

Tassel, knäpp och susning bakom block och en...

Kanske Frida ändå föredrar, vi vänder

till den öppna plats, där månens stråle sken.

Man kan ej förklara

just vad det kan vara.

Troligen det är väl bagateller bara,

trädens löv, som fällas ett och ett i sänder...

Kanske Frida ändå föredrar vi vänder

till den öppna plats, där månens stråle sken.

Är det icke ljuvt att gå i aftonstunden

just när vinden susar, prasslar jämt och samt?

Svara Frida -- ej av någon hänsyn bunden! --

svara mig på heder, svara allvarsamt.

Är ej ljuvt att vandra

tätt intill varandra?

Ingen röst kan hota, såra eller klandra.

Endast månen skrider blek den tysta runden...

Är det icke ljuvt att gå i aftonstunden?

Svara mig på heder, svara allvarsamt!