Finge Frida rätt

Finge min Frida rätt

är döden ett bekymmer,

vilket, likt ängslan, nog

tör hava övergång.

Morgonen bräcker lätt

i samma stund det skymmer,

just som vårt solsken dog

det sken vid fågelsång.

Just som jag kved: "Jag dör",

drömmande jag mig rör,

svepande fram på ängar...

Strängar

vid vindstråk jag hör.

Finge min Frida rätt

är döden ett bekymmer,

vilket, likt ängslan, nog

tör hava övergång.

Döden väl liknar då,

trots skrämsels vita lakan,

mildaste skymningsblund

i juninattens gång.

Natt råder nog, men så

som vid midsommarvakan:

Bida en ringa stund

och fåglar slå sin sång!

Svimning på huvudgärd,

väckning vid luftig färd:

Lågande längtan bara...

Klara

och strålande värld!

Döden väl liknar då,

trots skrämsels vita lakan,

mildaste skymningsblund

i juninattens gång.

Finge min Frida rätt,

är ständig kärleksglöden,

varar min milda dröm,

en evig fjäril lik.

Smärtsam på månget sätt,

men god är hemska döden.

Liknar en kolsvart ström,

som för till grönskad vik!

Just som mitt hjärtas slag

domnat, förnimmer jag

friskhets och lyckas bölja

skölja

i rodnande dag.

Finge min Frida rätt,

är ständig kärleksglöden,

varar min milda dröm,

en evig fjäril lik.