Söndagsmorgon

I dag är Vattentornet svept i flor,

och viken skrynklas som ett krusat rosenblad.

Nyss Morgons ängel på dimmig vinge for

och tyst sig lägrade bland strån och gröna blad.

Ännu ej varmt det är, men solen stiger fin

liksom i dallring ur en bädd av skär satin.

Och gräsen äro så hala

i denna stunden svala.

Nu höra vi tupparna gala

omkring vår tysta stad...

I dag är Vattentornet svept i flor,

och viken skrynklas som ett krusat rosenblad.

Min sko, den gula, blir av prickar full,

och för jag handen genom ängens långa hår,

den glänser våt av pärlor eller gull...

Se, nyponbusken liksom blixtar kring sig slår!

Bersån hos Timmermätarn välves mörk och rund,

och gatans svalg i skugga står i morgonstund.

Ännu är rofullt och stilla.

Så vit är doktorns villa...

Hör, dikena sorla och kvilla,

och ivrigt lärkan slår! --

Min sko, den gula, blir av prickar full

när jag bland ängens alla våta blommor trår.

Snart rullgardin med smatter flyger opp,

snart soffor slås ihop vid dån som åska vild...

Snart Fröken fyller sin stora kaffekopp

och skådar skvallerspegelns klara gatubild.

Snart Rådman långsamt går med kratta i sin hand:

Tyrannen hälsar på en ros i trädgårdsland...

De vita morgonens rökar

gå upp i smala krökar,

och värmen så sakta sig ökar

och luften dallrar mild. --

Snart rullgardin med smatter flyger opp,

snart soffor slås ihop vid dån som åska vild.

Nu, Frida -- lyss! -- är staden vaken strax.

Hör skyttetrumman! Dovt i fjärran den sig rör.

Reveljen blåses -- det redan är så dags...

Vi borde tåget se med fanan blå framför!

Vi rusa stigen, som bak Olssons rågar går,

vi snedda planen, där den röda skolan står...

"Vid torget böra de vara..."

Var still och lyssna bara!

Signalerna ljuda så klara...

Den friska morgonkör! --

Nu, Frida -- lyss! -- är staden vaken strax.

Hör skyttetrumman! Dovt i fjärran den sig rör...