Prins Gustafs klagan

När vågorna vagga för vinden ett grand,

och stjärnorna driva mot stranden

i spegeln, som krusas och drar efter hand

kring vassen i vattrade banden,

jag blickar högtidligt mot himmelens loft:

"Sjung, Frida, 'I rosens doft...'" (Frida gnolar.)

Jag glömmer det jordiska stoft.

Och Frida, hon gnolar så lugnt vid vår strand

och plockar i gräset med handen.

Den sången är Prinsens, som gick i sin skog

med blekaste blomma på kinden.

Av mörker var ögat, fast munnen, den log

åt gräset, åt fågeln och vinden.

"I konungens salar ej blommorna stå.

Till skogen jag därför vill gå!"

Han tankfull ses suga ett strå...

Den sången är prinsens, som gick i sin skog

med blekaste blomma på kinden.

Ett jakthorn hörs skalla bland trädenas rad,

bak björkarna vita, som glimma.

Då vänder han sakta -- i solskenets bad

står skogen i middagens timma.

Han uppsöker Tystnad; hon bor i en dal

vid bäcken, som ilar så sval.

Och drömmarna fly utan tal.

Kring pannan, som marmor, syns lockar i rad

likt böljor av nattmörker glimma.

Han kunde ha sutit på Slottsgårdens bänk

och sett huru vattkonsten sprutar

och kastar sitt gullregn i stänk uppå stänk

kring flaggornas brokiga klutar,

och skådat på hovdamers glättiga språng

bland snäckor på nykrattad gång...

"O nej, där blir längtan så lång!

Må skogsbäcken stänka de silverne stänk

på mig, där min panna jag lutar!"

Än kunde han dansat, så stel och så rak

bland pelare, vita och klara,

än suttit och tänkt under blomsmyckat tak,

där änglar med gullfacklor fara.

Han gullfacklan böt emot himmelens sol,

som sken uppå vårens viol.

Den mossiga sten blev hans stol.

"För blomman jag giver var prålande sak.

O, kungliga slottet kan vara!"

Hans fader nog säkert med mulnande blick

inunder sin gullkrona tunga

såg sonen gå ensam i drömmande skick

till skogen att svärma och sjunga.

"Dig roga som andra", nog ofta han bad.

"I ungdomen jämt var jag glad!"

"Jag längtar till blommor och blad!"

Hans fader sig vänder med mulnande blick,

och stegen de ljuda så tunga.

Nu svalkas en afton. Han står i sitt rum

med rutorna öppna åt stranden,

och rosorna vagga i skymningen skum

och svälla i daggstänkta landen.

Han tager gitarren från gyllene krok

och letar i noternas bok

en visa i vemodets dok.

Jag än honom ser, fastän Frida blev stum,

fast sången har tystnat på stranden.