Danslektionen

"Å en två tre fyr,

å en två tre fyr!

Å, hopp lilla nåden", sa danslärarinnan,

den sötsura kvinnan

med näsa som en pik -- "fyr!"

"Se så -- två tre fyr,

pass på -- två tre fyr.

Å räta på benet, håll takt till vår musik!"

Liksom en väktare

jag satt på salens läktare

bland damm och bland spindlar, som kila ned och opp -- "fyr"

Frida under klackars smatter

övar nätt en padekatter.

"Fy lilla nåden! Håll rak vår lilla kropp! -- fyr!"

På en stol sergeant Floré

på fiolen spelade,

filade så strävt ibland och syntes stundom vackla.

Blundade i sömnigt ljus

-- ölkafé i samma hus! --

Njutningen har vår Floré på näsan börjat spackla!

Men lärarinnan kackla

och sträckte fingret hotande som om hon anat ve -- "fyr!"

"Håll takten herr Floré -- fyr --

å en två tre fyr.

Å, hopp lilla nåden", sa danslärarinnan

-- den sötsura kvinnan --

"följ bara noga med!"

"Å en två tre fyr,

å en två tre fyr!"

Men Frida hon kastar en blixt med sitt öga

åt mig i det höga,

där stirrande jag står -- "fyr".

"Ja kom! -- två tre fyr!

Vänd om! -- två tre fyr.

Bevars, lilla vännen, den svängen var för svår -- fyr!"

Handen nu räcker hon

och Fridas arm den sträcker hon,

med skospets hon rättar -- "vi börja omigen -- fyr."

Frida synes bli generad,

röd och varm och altererad,

blickar dock trofast på lärarinnan än -- "fyr!"

Tätt intill en smalbent karl

ödsligt som ett spöke far;

krökta knän i höjden gå och likna svarta hakar.

Lärarinnan utan ro

smyger på sin blankskinnsko,

anför med sitt fingerspröt och noga allt bevakar.

Och sammetsbänken skakar.

Som gråten från ett nyfött barn hörs jamet från fiol -- "fyr"

"Sitt stilla på sin stol -- fyr.

Var nykt som i fjol -- fyr.

Å en två tre fyr!" En blixt från ett öga

åt mig i det höga,

en strimma som av sol!

'Å en två tre fyr,

å en två tre fyr!"

Ja festlig blir dansen -- det skuttas i salen --

fast liten är balen,

en lärostundens fest -- "fyr!"

"Nej stopp -- två tre fyr,

se opp -- två tre fyr!"

En eldig spanjorska tycks Frida likna mest.

Blusen är pösande;

så vild och så förlösande

blir knäande dansen med nickar och med språng -- "fyr!"

Utan att på ljudet akta

börjar jag med foten takta,

lutar mig långt över räcket på en gång -- "fyr".

Men Floré med handen matt

släpar seg sin padekatt,

hartsen snöar ned i drivor under alla strängar.

Tittar upp åt fröken -- smal,

styv som siffra, som linjal --

hoppas att få sluta strax med sina svåra slängar.

Han får två mörka blängar

och fingret pekar som ett spjut: "dacapo få vi be -- fyr --

min goda herr Floré -- fyr --

å en två tre fyr."

Ja, eldig är dansen fast liten är balen,

där Frida i salen

ses stråla som en fe.