Vinden nyanserar
B. Sjöberg
Vinden nyanserar
den melodi, vi höra på,
från fjärran paviljongen.
Ljudet sig formerar --
så klippes bort en takt och två
utav den ljuva sången.
"Å, om bara nästa repris fick vara hel!"
Ja, den är mild och tjusande uti sitt ömma spel!
Om vinden sig förbarmar,
den bar musiken helt till oss
på sina lätta armar!
Än är ljudet litet,
det nästan mumlar blott ibland,
det liknar blåstens susning
Än som sönderslitet,
trasigt kan det bullra fram
till ganska ringa tjusning.
Plötsligt klarnar ett ackord och länge stilla står.
Det är som sken i mörkret då, fast glädjen snart förgår!
Om vinden sig förbarmar,
den bär musiken helt till oss
på sina lätta armar.
Hör du trummors åska,
som tränger genom sus och porl
av vattnet uti sundet?
-- Är det operan "Toska?"...
Åh, hör nu strilar som ett sorl
av stråkdrag sammanbundet!
Luta Dig emot mitt bröst, vi vilja lyssna så. --
(Brovakten hörs höja genom mörkret: "Klart att gå!")
Om vinden sig förbarmar,
den bär ej Vardagsljuden hit
på sina lätta armar.
Ej mig intresserar
vår måne -- fast augusti rår:
En kväll med gullbrokader!
Vinden nyanserar...
Nu susar det en sakta kår,
som vänder mörka blader.
Hit ett block av toner når, men åter flyr det bort.
(Tag min kalla hand i din... Vår väntan bliver kort.)
Å, vinden sig förbarmar!
Den förde kärlekssången hit
på sina lätta armar.