Barnatro

Nu skymmer den höstliga dagen,

nu vissna de glada behagen

i sommarens grönskande skrud,

och, trötta som barn uti kvällen,

när brasan har slocknat på hällen,

gå blommornas själar till Gud.

Så säg mig, du flyende svala,

hur vill du i rymder så kala

nu hitta din villande stig?

-- O, det ingen sorg mig bereder;

min himmelske fader mig leder,

han visar nog vägen åt mig.

Du fattiga sparf uppå taket,

när allt är så öde och naket,

hvad skall du försörja dig med?

-- Min fader skall stöda mig vingen:

förutan Hans vilja skall ingen

af oss falla hungrande ned.

Du björk, som nu vindarna plundra,

jag månde väl fråga och undra:

hur skall du ej frysa i snön?

-- O, banna ej himmelens väder!

Min älskade fader mig kläder,

när våren ånyo blir grön.

Men du i den härjade parken,

du vissnade löf uppå marken,

hur sorgset, att värnlös dig se

-- Guds världar, af under så fulla,

rotlösa i rymderna rulla:

jag har samma fäste som de.

Och du o min ljung, du den sista,

som lefnadens rodnad skall mista,

säg, sörjer du icke att dö?

-- Hvi skulle mig vintern förskräcka?

Min fader, han skall mig uppväcka

en gång ur den djupaste snö.

Hur vet du det, hedarnas dotter,

när döden går ut uppå slåtter

och sommarens blomster de slås?

-- Förgäfves han grafvarna gräfver;

vår fader i himmelen lefver:

så

kunna

vi icke förgås!

Haf tack, du min älskade ljufva

och bleknande skogarnas tufva!

Din röst ur mitt innersta går.

Jag vet, att de mulnande höstar

ej rubba den tro, som förtröstar,

den själ, som Guds kärlek förstår.

»Om Gud nu så gräset bekläder,

som här med sin fägring oss gläder

och redan i morgon är torrt:

vi klentrogna alla och svaga,

hur vilje vi sörja och klaga,

att Gud skulle glömma oss bort?»

Vår fader i himmelen känner

den suck, som vårt innersta bränner,

han minns oss i lust och i nöd.

Så vilje vi söka hans rike,

att aldrig från honom vi vike --

hans barn uti lif och i död!