Bostället

Min Gud, så trefligt! fyra rum

Och kök — och allt nyrepareradt!

Och fönsterrutor, nitton tum,

Just herrskaps-likt och väl rangeradt!

Här i sängkammarn får du lof

Att se, hur solen vänligt skiner —

Ack! titta! hvilken söt alkov

Med tryckta nettelduks-gardiner!

Amanda! om du vore här,

Och såg, hur jag går här och stökar!

Förmaket är rätt nätt, och der

Stå dina kära blomsterlökar.

I salen, blekröd till sin färg,

Murgrönan sig kring taket slingrar.

Pianot utaf

Söderberg

Står blott och väntar dina fingrar.

Och hvilken utsigt! hulda kom!

Se holmen der vid ”

prestens udde

”,

Der solen just går ned, liksom

Hon tänkte ta den till sin kudde.

Och der hur vexla skog och slätt

Romantiskt mellan berg och byar!

Och vattnets spegel, violett,

Tar färgen utaf qvällens skyar.

Du kan ej tro, hvad jag är glad!

Af höns jag har en evig skara.

Tolf gäss i vassen ta sitt bad;

Och grisar präktiga och rara.

Der nere korna gå i bet,

Och

grålle

, tjudrad vid sin lina.

Hvar oxe, som vår prost, är fet,

Hvart får, som länsmans tjocka Stina.

Jag lycklig är på sätt och vis,

Men timmarne gå ändå sena.

Visst har jag här ett paradis,

Fast jag, som Adam, går allena. —

Men ack! då i sin blomster-skrud

Midsommarn firas gladt och värdigt,

Då för jag hit dig såsom brud —

Då först är paradiset färdigt.