Våren kommer

Våren arbetar allt hvad han förmår:

Fyra par lärkor jag såg väl i går,

Och sipporna trollas

Ur mossa och mull,

Och skyarna fållas

Med gull.

Vårsolen löser, beställsam och varm,

Silfverne pantsar från fjällarnas barm;

Och lyrorna knäppas

I björk och i tall,

Och bäckarna släppas

I vall.

Trastarna skratta åt ekorrens språng,

Torndyflar gäspa vid myggornas sång,

Och myrorna pusta

I svettiga fjät,

Och spindlarna rusta

Med nät.

Hafvet sig mornar i vårsolens brand,

Ligger på rygg med sin spegel i hand,

Och molnen de segla

Som »långskepp» förbi

Och näpet sig spegla

Deri.

Fisken, som vintrat i djupaste dyn,

Tittar ur vågornas fönster mot skyn.

Så glada och trygga

De plaska vid strand,

Och hugga en mygga

Ibland.

Måsarna komma från varmare bad,

Bleka om näbben och smala om vad.

Och strömmingen sätta

De efter i ett,

Och aldrig jag mätta

Dem sett.

Maj och hans sköna, förträffliga fru,

Flora, ha mycket att pyssla med nu;

Ty jorden skall städas,

Se'n vintern har flytt,

Och blommorna klädas

På nytt.

Men tiden har brådt, allt skall gå i galopp,

Och vårsolen kältar på blad och på knopp.

Damborste och viska

Tar zephyr i hand,

Och böljorna diska

I strand.

På Guds magt är vintern nu långt härifrån,

Och långnäst i Lappland står »Vindsvales son».

Och hafsörn och ärla

Och småkryp i mull –

Allt mår nu som perla

I gull.

Ja, mjukis! du sköna, du herrliga vår!

Välkommen med solsken, herdar och får!

Blif hos oss nu stadig

Och häfda ditt namn:

Kom, låt mig få ta dig

I famn!