Ensamhet

O vor' jag det minsta bland lingonen små,

som växa i skog,

så hade jag kvist till att sitta uppå;

då hade jag nog.

Jag hade en tufva, som vore mitt fäste;

nu är jag en ärla, som söker sitt näste,

allen,

allen under himmelens blå.

O vor' jag en vass vid den ringaste ö,

förgänglig och vek,

så hade jag rot för mitt sviktande rö

i stormarnas lek.

Jag visste min hamn, om än öde är stranden;

nu är jag en våg, som förrinner i sanden,

allen,

allen i den brusande sjö.

Och vore den hårdaste klippa min vän,

med järn i sin barm,

så skulle jag bygga mitt bo uppå den

och kyssa den varm.

Åren skar hans bild i tu;

o, hur grymt mig syntes nu,

att så sönderbryta

spegelns silfveryta!