Den gamle Lotsen

På den ödsliga häll

Satte ödet mitt tjäll

Mellan böljors och bränningars svall.

Nakna klipporna stå,

Och der gror knappt ett strå,

Och med nöd står den tvinande tall.

Här jag föddes, och här

Mellan ”kobbar” och skär

Redan manade vindarnas rop.

Och den brusande våg

Var det första jag såg,

Och dess svall har bevittnat mitt dop.

Då blef hafvet mig kärt.

Hvad jag kan, har jag lärt

Af min fader, fast illa jag slet.

Och min skola blef sjön,

Och min lärdom blef bön,

Och dess tröst är det enda jag vet.

Uti faror och nöd,

Ofta nära min död,

Var jag mången gång illa till mods.

Men min ande har bedt,

Och jag trott och jag sett,

Att det ges ock en Gud för en lots.

När det glupande haf

Öppnar graf efter graf,

Skall han ut, om ock döden han ser.

Och med blicken hemåt,

När han lossar sin båt,

Vet han ej, om han fäster den mer.

Från sitt husliga tjäll

Mången stormdiger qväll

Rycks han plötsligt ur vännernas famn.

Hans försakan och strid

Fäster ingen sig vid,

Blott att krämarn får skutan i hamn.

Medan blodet är ungt,

Känns ej yrket så tungt,

Men det nalkas en dag, fastän gömd.

Och då brytes hans röst,

Och då kommer hans höst —

Då är lotsen försliten och glömd.

Sjelf jag känner och ser,

Hur mitt lif mer och mer

Mojnar ut, som det stillnande haf.

Ingen känner sin död:

Böljan gaf mig mitt bröd,

Kanske ger hon mig också en graf.