Anklagelsen

Glunten:

Jag är orolig i själ och i sinne.

Vart skall det väl taga vägen till slut?

Händer ibland att jag ensam är inne,

är det som ropade någon: kom ut!

Och som jag tycker,

någon mig rycker

sakta i armen bort till min syrtut.

Men på fasonen,

som han har, och på den tonen,

varmed han lockar mig ut, den dämonen,

känner jag igen en viss bekant från trettisju –

Det är du!

Magistern (rörd):

Var så min vänskap

dig blott till men?

Var all vår glädje

villande sken?

O, så förlåt mig!

Jag ville väl,

men gjorde illa –

farväl! Farväl!

Glunten:

Nå så besitta mig, gråter han inte han,

den juvenalen!

Magistern:

Och skall ej le, förr'n han dig gratulera får

till kameralen.

Bägge (Both):

Och skall ej le, etc. – Nå så besitta etc.