Huru Gluntens svårmod, på "Äpplet", skingras av Magisterns vårfantasier

Verse 1

Glunten:

Bror, jag är ledsen vid livet, just jag,

ledsen vid bråket och flärden!

Ingenting finnes som är mig i lag,

jag tar farväl utav världen.

Ja, jag vill dö,

bäddas i snö,

glömma hur bittert jag lider.

Magistern:

Käraste du,

inte ännu!

Än komma gyllene tider.

Glunten:

Ja men, bror,

om du tror,

är det rent åt fanders.

Forna da'r

var man karl,

då var “etwas anders”!

Both:

Gutår!

Magistern:

Snart kommer våren. Re'n vindarnas troppar

sjungande gå över stad, över land.

Both:

Isarna brista och böljan hon hoppar,

lekfull och fri mot sin älskade strand.

Magistern:

Då blir grönt i varendaste dal

Glunten:

Lärkan drillar och göken han gal

Both:

På var tuva ställs nu till en bal,

rätt gentil för en sådan lokal.

Då blir grönt i varendaste dal,

lärkan drillar och göken han gal.

Verse 2

Glunten:

Ja, det är visst allt för trevligt det där,

bara man inte mår illa;

och nog är våren oändeligt kär

matsedel hit, Lazarilla!

Säg, ska' vi ta

supen, va' sa',

bara blott en av de minste?

Magistern:

Nå, så låt gå!

Brännvin för två!

Randigt! – Läs högt nu! – Vad finns de'?

Glunten

: (Läser matsedeln)

Inlagd sill,

Holländsk sill,

Norges sill i papper,

sillsalat...

usel mat!

Aldrig mer attrapper!

Both:

Gutår!

Magistern:

Tålamod! Snart skola Kungsängens liljor

visa dig vägen till Ekelundshof.

Both:

Snart vid “Fördärvet” på sviktande tiljor

kloten de dundra till sexornas lov.

Magistern:

Och på “Flustret” står Norberg och glor

Glunten:

I vit jacka och blankade skor.

Both:

Och när ångbåten kommer, min bror,

finns det böckling ombord, som jag tror.

Och på “Flustret” står Norberg och glor

i vit jacka och blankade skor.

Verse 3

Glunten:

Käraste vän, vad den supen var bra,

och din beskrivning på våren!

Båda de ligga – ja, tack skall du ha' –

just som en balsam kring såren.

Posito att

redan jag satt

där ner i båten och klunka'.

Magistern:

Posito sen',

jag vore en,

som stod vid dörren och dunka'

Glunten:

Men se nu,

är det ju,

helt och hållet annat?

Och till maj,

aj, aj, aj,

är det långt förbannat.

Both:

Gutår!

Magistern:

Solen med lågande kyssar re'n väcker

jorden, sin unga, sin slumrande brud.

Both:

Se hur han ler, då hon sömnig sig sträcker,

kastande av sig sin snövita skrud.

Magistern:

Och re'n vaknade framtitta två...

Glunten:

Hennes sötaste barnungar små.

Both:

Lilla sippa med ögon så blå,

och gullviva i strumplästen grå.

Och re'n vaknade framtitta två

hennes sötaste barnungar små.