Magisterns monolog, efter Gluntens avresa från Alsike

Magistern:

Ack, vad vårt liv är eländigt!

Finns någon fröjd på vår jordiska stråt,

som ej börjas med ståt

och så ändas med gråt? –

Nämn en sällhet, som varar beständigt!

Värst utav allt är att vistas

år efter år här vid akademin;

ty varenda termin

skall man hålla god min

och se glad ut, fast vännerna mistas.

Men i mitt hjärta jag gråter

bittrare tårar än ögat förmår,

ty jag vet och förstår

att den vännen, som går,

är ej lik sig, då han kommer åter.

Tempora enim mutantur

et nos mutamur in illis – och då

få vi hjärtan så små,

men förstånd, som förslå

ad culpandum quae nunc laudantur.

Då med ett medlidsamt löje

lyss man till sagor från framfarna da´r

huru barnslig man var,

lika nöjd vart det bar,

blott man skötte sitt dagliga nöje.

Och uti hjärtats små kamrar,

där förr så varmt och så livligt det var,

tomma väggar stå kvar,

och blott eko är svar,

om en vän står vid dörren och hamrar,

Därföre vill jag nu fresta

djupet vid bålens letheiska strand!

ty en ängel ibland

stiger ned till dess rand

och rör om, liksom förr i Bethesda.

“Drick då, drick järn i var sena,

skölj dig” – han säger – “i hjärta och trut.

ty det heter till slut:

sista paret skall ut!”–

Då är gott att ha märg uti bena.