Magisterns misslyckade serenad

Glunten:

Sakta nu, kast' bort cigarren,

ställ dig här, så står du bra!

jag skall sköta om gitarren,

börja nu... här har du a!

Magistern

: (Börjar serenaden.)

O hulda tärna, om du vaknar

vid mina toner, vredgas ej!

Du känner icke än, hur trogen kärlek saknar,

och hur den hoppas jämt, förstår du ej, ack nej!

Glunten:

Märks där ljus? – Nej! Rörs gardinen?

Nej, hon sover som en stock.

Slå i väggen, väck blondinen,

willst du nicht, so musst du doch!

Magistern:

Om någon ton ditt öra hinner,

O bjud den ej att stanna där!

Han vill till hjärtat fram, och vägen nog han

finner,

ty själv ur själens djup en vilse suck han är.

– Intet ljud?

Glunten:

Intet ljud!

Magistern:

Och intet ljus?

Glunten:

Nej, intet ljus!

Magistern:

Och inga apparanser?

Glunten:

Nej!

För att väcka denna flamman

fordras minst en god basun,

eller att man ringer samman

inom hennes paulun.

Both:

Ja, det är då själva fan till flicka, som ej vaknar,

fastän tvenne basar sjunga

allt vad struparna förmå!

Och att vid ett sådant mankemang å hennes sida,

all uppmärksamhet å vår är slut,

det kan hon väl förstå!

Skrik, kära hjärtans, och skramla,

ramla,

bara gå på!

Stampa i gatan och stoja,

skoja!

Värre ändå!

Glunten:

Tyst... gardinen rörs... var tyst!... stå still!

Börja serenaden en gång till,

tag andra reprisen!

Magistern

: (Fortsätter serenaden.)

Om någon ton ditt öra hinner,

O bjud den ej, att...

Glunten:

Förlåt mig, bror, men jag såg miste.

Allt är som förut!

Magistern:

Det sista band av ömhet briste...

Sjusoverska... vet hut!

Both:

Sparka mot porten och storma,

gorma,

utan reson!

Knacka på rutan och skråla,

vråla,

ingen pardon!

Skvallra nu i mor'n för hund och katt

om skandalen, som begicks i natt

av “fulla studenter”!