Magisterns flamma

Verse 1

Magistern:

Ack, i Arkadien även jag har varit,

varit där länge, varit där förgäves;

dock, när jag minns den gyllne tid som farit,

ännu mitt bröst av längtans suckar häves.

Tindrande stjärna,

strålande tärna,

varför, varför fick jag ej bli kvar?

Bröt jag kanske emot gudars lagar?

Ack, mot mänskors bröt jag ej!

Both:

Varför, varför fick jag (du) ej bli kvar?

Verse 2

Magistern:

Om blott ett hopp att henne se jag närde,

strax i mitt fönster satt jag hela dagen;

kom hon då ej – vad plåga mig förtärde!

Kom hon – o Gud, hur blev jag ej betagen!

Herrar, betjänter,

stadsbor, studenter,

alla ville bums jag ta i famn,

och förtjust, utom mig utav sällhet,

glömde jag för henne allt.

Both:

Varför, varför fick jag (du) ej bli kvar?

Verse 3

Magistern:

Och när se'n allt var tyst i Odinsstaden

och endast månen vakade vid ljuset,

minnes du då, hur ofta serenaden

ljöd invid hörnet av det vita huset?

Tills att därinne –

ljuvliga minne,

följ mig, följ mig genom livet hän! –

hon, förrådd av böljande gardinen,

lyssnande i nattens frid.

Both:

Varför, varför fick jag (du) ej bli kvar?

Verse 4

Magistern:

O! “var du är jag frågar flyktig vorden”,

skönaste hägring på min ungdoms himmel!

Flydde med dig ock hoppet bort från jorden

följer dock minnet mig i världens vimmel, '

ack, men addio,

idolo mio!

Ej en ton mer sjunger jag om dig.

Ty jag fruktar, att den gamla gnistan

lever under askan än.

Both:

Varför, varför fick jag (du) ej bli kvar?