Gluntens flamma
G. Wennerberg
Verse 1
Glunten:
En gång var jag mycket, mycket kär...
Magistern:
Skål, min bror, för alla gamla minnen!
Glunten:
Jag var rik, som självaste de Geer...
Magistern:
Klang! Gutår! – och fröjda dina sinnen!
Glunten:
Allt är slut. De lustar snöda
längesedan äro döda;
och min flammas rosenröda
läppar redan upphört glöda.
Both:
Nå, vad gör det?
Här ska' vi sitta den hela guds da'n,
stoppa vår pipa och vrida vår kran;
här ser du den, som är gammal och van
båd' vid förtal och chikan.
Ja, det ge vi fan!
Strunt uti skvallret och pratet i sta'n!
Magistern:
Ty vore du också så vit som en svan...
Glunten:
likaväl.
Magistern:
så gjorde man dig till den värsta morjan.
Glunten:
Ja, min själ!
Magistern:
Men nog var det hårt, att din friareplan
så hastigt gick i kvav uppå tidens ocean.
Verse 2
Glunten:
Ja, nog var det otur, kära du!
Magistern:
Tag dig en klunk och relatera!
Glunten:
Sent en regnig höstkväll trettisju...
Magistern:
Samma år jag skulle exercera –
Glunten:
Gick jag, vinglande på klacken,
utför Carolina-backen;
plötsligt törnar jag, och – ack, en
ängel far pladask på nacken.
Both:
Ja, vad gör det?
Här ska' vi sitta den hela guds da'n, etc.
Verse 3
Glunten:
Tänk dig nu mitt stora bryderi!
Magistern:
Nå, än hennes då, som fann sig knuffad?
Glunten:
Ja, nog föll hon utan pryderi.
Magistern:
Stackars liten! När man så blir skuffad...
Glunten:
Snart hon står på benen åter
vacker, men igenomvåter,
och jag fjäskar, torkar, gråter,
och hon ler och hon förlåter.
Both:
Men vad gör det?
Här ska' vi sitta den hela guds da'n, etc.
Verse 4
Glunten:
Om du visste, hurudan jag var!
Magistern:
A, det vet båd' jag och många flera.
Glunten:
Ack, jag sprang i backen alla da'r.
Magistern:
Sprang dock ej omkull din ängel mera?
Glunten:
Fåfängt, brorl Ett år förrinner
utan att mitt mål jag hinner,
då till slut en dag jag finner
henne – och allt hopp försvinner.
Both:
Men vad gör det?
Här ska' vi sitta den hela guds da'n, etc.
Verse 5
Glunten:
Som du vet tenterade jag förr.
Magistern:
Ja, du var bland våra polyglotter.
Glunten:
Bäst jag satt, så öppnades en dörr.
Magistern:
Jag förstår – professorns sköna dotter!
Glunten:
Nej, där stod min forna flamma,
och professorn i detsamma
sade: “Har du kaffe, mamma,
åt min herre?” – Fan anamma!
Both:
Men vad gör det?
Här ska' vi sitta den hela guds da'n,
stoppa vår pipa och vrida vår kran;
här ser du den, som är gammal och van
båd' vid förtal och chikan.
Ja, det ge vi fan!
Strunt uti skvallret och pratet i sta'n!
Magistern:
Ty vore du också så vit som en svan,
Glunten:
likaväl...
Magistern:
så gjorde de dig till den värsta morjan.
Glunten:
Ja, min själ!
Magistern:
Men nog var det hårt att din friareplan
så hastigt gick i kvav uppå tidens ocean.