En solnedgång i Eklundshofsskogen

Verse 1

Magistern:

Vad det är skönt ändå

här i naturens sköte!

Långt ifrån Fyris' å,

långt från dess gator grå!

Glunten:

Under en himmel blå,

blå som en ängels öga,

vårliga skyar gå,

vita som lamm och små.

Both:

Högt över gräs och strå

furornas korum susar,

och vid dess fötter stå

sippor och höra på.

Ack, om du hjärta har,

flyende sol, dröj kvar!

Ty utan dig är allt

ödsligt och mörkt och kallt.

Verse 2

Magistern:

Allt är så tyst. En and

hörs blott i träsket snattra,

och från en gran ibland

knaprar en ekorrtand.

Glunten:

Se, huru minsta grand

glittrar vid solens strålblick,

böljan vid bäckens strand,

gruset i backens sand!

Both:

Och nedåt västerns rand

skyarnas granna skara

tågar i purpurbrand

hän emot fjärran land.

Ack, om du hjärta har, etc.

Verse 3

Magistern:

Aftonens ängel går

stilla sin gång kring jorden,

och kring hans mörka hår

redan en stjärmkrans står.

Glunten:

Snart i de kända spår

vallmobekransad svävar

han, som om flydda år

viskar och ljuvlig vår.

Both:

Och på var tuva trår

elvornas gille dansen,

och uti skogens snår

trasten melodiskt slår.

Ack, om du hjärta har, etc.

Verse 4

Magistern:

Gud, vad är det jag ser

där nere i stilla dalen?

Säkert en syn sig ter,

säkert ett under sker!

Glunten:

Tystna, du trast, jag ber,

är det ej hon, som talar?

Strålande sol, gå ner!

Är det ej hon, som ler?

Both:

Jo, det är hon! Vem mer

finns väl, som så mig tjusar?

Hon, som en blick åt er,

lyckliga blommor, ger!

Ack, om du hjärta har,

flyende sol, dröj kvar!

Ty utan dig är allt

ödsligt och mörkt och kallt.