Vid brasan på Magisterns kammare efter en stor middagsbjudning

Verse 1

Both:

Hulda skymning, sänk dig neder

över våra trötta sinnen,

kom och gjut i våra leder

vilans balsam –

O kom!

Magistern:

Det är ljuvt att vila

efter dagens strider,

låta tanken ila

hän mot bättre tider!

Glunten:

Du, som binder fria anden

då ur hjärtats djup han talar,

usla kallprat, drag för fanden,

bort till dina granna salar!

Both:

Ja, jordens kungar sku' abdikera

och ministrarna resignera,

om de kunde, som vi, jouera

av sig själva – och litet mera.

Verse 2

Both:

Re'n på kvällens dunkla himmel

titta fram små blyga stjärnor,

och re'n glesnar dagens vimmel

båd' på gator

och torg.

Magistern:

Det är skönt att sträcka

benen upp på bordet

och i fred få kläcka

ur sig rätta ordet.

Glunten

I, som Guds beläten fängslen.

kröken ryggar, böjen nackar,

viken hädanl Bort med hängslen,

bort med halsdukar och frackar!

Both:

Ja, jordens kungar etc.

Verse 3

Both:

Se, vad underbara trakter

frosten tecknar där på rutan,

höga berg och djupa schakter,

blomsterängar

och träd!

Magistern:

Det är lugnt att ligga

fri från bråk och ävlan,

le, då andra tigga

pris för lumpen tävlan!

Glunten:

Du, som för en vansklig lager

låter flå dig fjorton gånger,

Marsyas! – kände du vårt lager

dog du säkert utav ånger.

Both:

Ja, jordens kungar etc.

Verse 4

Both:

Men vår brasa är förbrunnen

och de fallna bränder spå oss

att vår levnadstråd blir spunnen

ljus och gyllne

men kort.

Magistern:

Ja, det gör detsamma.

Varm i alla leder

vill jag spraka, flamma,

tills jag brunnit neder.

Glunten:

I, som frysen som i graven

vid er flärds fyrverkerier,

ack, sen till blott att I haven

litet på er – mycket i er!

Both:

Ja, jordens kungar sku' abdikera

och ministrarna resignera,

om de kunde, som vi, jouera

av sig själva – och litet mera.