Avskedet på Flottsund

Glunten:

Farväl, magister! – Denna gången

är tyst i salen på Flottsund.

På trappan jublar icke sången

av vännerna från Odinslund.

Vid Knäppingen, där Vasaborgen

sist skönjdes mellan parkens träd,

jag tvang dem lämna mig och sorgen

och vända om. – Men du for med.

Farväl!

Magistern:

Har du så bråttom, min käraste du?

Kan du ej stanna en stund till ännu?

Glunten:

Bed mig ej längre! Jag får ingen ro,

förr än jag väl är förbi Löfstabro.

Magistern:

Nå så i Guds namn farväl, din barbar!

Glunten:

Halva mitt liv, om jag finge bli kvar!

Both:

Ack, den som kunde få bygga och bo

där bort på stranden vid Vårdsätra! – Ptro! –

Räck mig din hand och lova, innan du (jag)

begynner färden,

att du mig skriver till, varhelst du är.

Farväl!

Gud vet, när vi härnäst få se varandra här i

världen!

Ack, våra banor skiljas åt just här.

Farväl!

Magistern:

Nej håll!

Jag far väl med till Alsike.

Glunten:

Hedersmagister, vad är det jag hör?

Ah, om du visste vad detta mig rör!

Both:

Ptro! Ptro! – Se så, kör!