Glunten på föreläsning
G. Wennerberg
Verse 1
Glunten:
Har du hört min malör i går?
Den var sänd av hin onde.
Gud bevars för en stund så svår!
Än jag skäms som en bonde.
Magistern:
Jag har ej hört det minsta grand,
alltså lossa din tungas band!
Glunten:
Jag bevistade...
Magistern:
Ja, det var dumt!
Both:
Horribelt dumt!
Verse 2
Glunten:
Jag bevistade en lektion,
för att bli observerad
av professorn och få mig ton,
såsom högst intresserad.
Magistern:
Det var inte så illa tänkt;
men du bar dig väl åt befängt?
Glunten:
Främsta bänken stod...
Magistern:
Ja, det var dumt!
Both:
Horribelt dumt!
Verse 3
Glunten:
Främsta bänken stod obesatt;
där blev jag nu assessor,
tog så av mig min gråa hatt,
och så kom min professor..
Magistern:
Nå, det där är ju ganska bra;
men hur, gick det se'n till, va' sa'?
Glunten:
Segt som gummi e...
Magistern:
Ja, det var dumt!
Both:
Horribelt dumt!
Verse 4
Glunten:
Segt som gummi elasticum,
fastän hackat och malet,
ljöd på »Ecclesiasticum»
vittberömliga talet.
Magistern:
Ja, vem bad dig väl höra på?
Å, (gäspar) så tråkigt! — Än sedan då?
Glunten:
Blicken höll jag på...
Magistern:
Ja, det var dumt!
Both:
Horribelt dumt!
Verse 5
Glunten:
Blicken höll jag på honom spänd,
så det sved i mitt öga,
tills han såg mig och jag blev känd.
Men nu båtar det föga.
Magistern:
Varför så då? I Guds namn säj,
Säj rent ut vad som hände dej!
Glunten:
Tung var luften och...
Magistern:
Ja, det var dumt!
Both:
Horribelt dumt!
Verse 6
Glunten:
Tung var luften och solen sken
melankoliskt i rummet.
Snart av helaste exposeen
ej ett ljud blev förnummet.
Magistern:
Mjuka tjänare! Jag förstår
nu förträffligt hur allting går.
Glunten:
Ja, jag somnade...
Magistern:
Ja, det var dumt!
Both:
Horribelt dumt!
Verse 7
Glunten:
Ja, jag somnade. Kära du,
har du nånsin hört maken?
Klockan blev både sex och sju,
innan jag hann bli vaken.
Magistern:
Så fatalt! Men ponera nu
att professorn, ej såg det, du!
Glunten:
Jo, jag snarkade...
Magistern:
Ja, det var dumt!
Both:
Horribelt dumt!
Verse 8
Glunten:
Jo, jag snarkade så besatt,
att — som Fama lär tuta —
auditorium brast i skratt
och professorn fick sluta.
Magistern:
Nå, men varför ej rätt och slätt
väcka opp dig, som var så lätt?
Glunten:
De försökte, men...
Magistern:
Ja, det var dumt!
Both:
Horribelt dumt!